— Det var så att pojkarna måste ha nya skor. — Jaså, svarade han osäkert, så... har de inte skor? — Nej! Hennes händer började skälva, så hon måste sätta ifrån sig ett fat, hon höll. De har inte det. Hon bet sig hårt i läppen, gjorde ansiktet stramt. Den där dumma, dumma gråten, som ville fram igen. — Du kan väl få hos Simonsen? — Simonsen? Nej, han vill inte ... låta skriva upp något längre. Det har vi ju väntat på länge... Eva blev röd. Och när hon sade det, mindes hon något annat. Hon hade varit hos bagaren efter bröd: »Var så snäll och skriv upp det så länge...» Mannen gav henne brödet, men i det han gick tillbaka till sitt arbete mumlade han: »Ä, det är visst bara bortkastad tid att skriva upp.» Hon hade inte berättat det för Christian. Han visste på det hela taget litet om sådana dagliga småsaker. Christian stod där och rynkade ögonbrynen, och det skälvde och skälvde under ögonlocket som av ett litet klappande hjärta. — Den där Simonsen, sade han ond i rösten, jag förstår inte... han vet väl, att han får vad han ska ha... — Ja, men han har sagt, att han vill ha det 42