nu. I alla fall en större avbetalning, och det är ju inte så underligt; han har sitt att sköta... och vi är skyldiga över ... — Ja, ja, ja, avbröt han, jag vet, jag vet! Han anade inte, hur mycket de voro skyldiga, orkade inte höra det, sade bara: — De tvåhundra kronorna då? — De? Det är bara sju kvar. — Ja, men ... (Han såg bestört ut.) Hur i all världen? — Hur? Det var veden, som måste betalas ... och koks. Och kött och fläsk, som vi fick till jul. Slaktarn har gått här i dörrarna nästan varje dag. Och så var det den där inkasseringen ... det hade tillkommit en sådan massa extra_______ räntor och ... — Ja, ja, ja, avbröt han igen, jag väntar snart pengar, och då ... Hon såg upp på honom; han blev tyst. Den där frasen: »Väntar pengar!» Det var ju den de värjde sig med både han och hon. Men att Christian orkade säga det till henne! Eva brast i gråt igen, vilt och snyftande. Att han orkade! Han försökte taga omkring henne, men hon vred sig undan, önskade bara, att han ville gå, innan hon miste all självbehärskning och bröt ut i bittra, hetsiga ord, som hon bara skulle ångra sedan. — Skor till pojkarna! Var nu det något att gråta för? 43