underligt att gå där igen. De hade haft dem tillstängda hela vintern och hållit sig i matsalen för att spara på bränslet. På sätt och vis voro de henne främmande. Biblioteket med sina stora bokhyllor, tunga möbler och den väldiga öppna spisen. Hennes eget lilla kabinett! Hon kom att dra på munnen, när hon tänkte på att hon där hade samlat på all världens kaktus en gång. Hon for samman, Hjördis satt där uppkrupen i en stol och läste. — Sitter du här? frågade Eva osäkert. Hjördis såg bara upp på modern utan att svara. Dottern hade lagt sig till med ett eget, trotsigt sätt, som hon inte kunde förstå. — Har du städat ditt rum? — Nä! Hjördis slängde litet ovilligt på skuldrorna. — Och ändå sätter du dig bara till att läsa... Hjördis reste sig långsamt och motvilligt, stod där och höll boken med en min, som om hon bara väntade, att modern skulle gå. — Du är då så stor, sade Eva varsamt, att du borde se och förstå. Här finns ett och annat, du kunde hjälpa till med. Så som vi har det nu. Det sista kom nästan bedjande. Hjördis min blev mer och mer trotsig. — Ja, vad då? — Det vet du lika väl som jag! — Jag trodde verkligen, vi skulle ha fritt i dag ... 45