— Fritt. Tror du jag någonsin har fritt? brusade Eva upp. Men i detsamma hon sade det, ångrade hon sig, ångrade, att hon sagt något alls. Denna ovilliga hjälp, som hon avskydde. Och det for plötsligt en liten kall ilning av skräck genom henne, då hon såg på dotterns lilla blonda huvud, de stora grå ögonen, den trotsiga, röda munnen och näsans förnäma, litet strama linje. Barn och dock vuxen! Och så underligt kylig, så säker... och så främmande! — Vem är hon? for det genom modern, i det Hjördis gick förbi henne. Eva hörde henne gå stilla uppför trappan och in på sitt rum. »Randi», tänkte Eva, »hon är bara liten och god, med ljusa oregerliga lockar kring ett öppet barnansikte. En gång hade Hjördis också varit sådan ...» Hon gick in i matsalen och började lägga ihop tvätten, som låg där. Medan hon stod där kom Christian tillbaka. Han såg glad och upprymd ut. Han hade med sig flera par skor i kartonger. — Jag har ordnat med Simonsen, sade han kort. Eva såg undrande på honom och tänkte: »Varför har han inte gjort det förr, när han kan?» Han förstod det visst och sade: — Jo, jag skrev en växel på tre månader. — Ja, men Christian, sade Eva, kan vi det? Var ska vi ta ... 46