Hon visste ingenting om växlar annat än som något farligt, hon läst om i romaner, att de kunde strypa en man snabbt och obarmhärtigt. — Kan? Han såg på henne med den där lilla förpinade glimten i ögat. När man måste! Du kan väl för tusan begripa, att det måste bli en utväg innan dess... på ett eller annat sätt, dillade han. — Det är sant, slog han om, glad över att finna något annat att tala om, jag träffade kyrkoherde Phiil. Han sa, att vi inte fick glömma, att vi skulle till prästgården i kväll. — Ja, så slipper jag diska, sade Eva och log litet, och ungarna får litet gott. — Det var då också en orsak till att gå bort. Han försökte säga det skämtsamt men klarade det inte. Evas ord voro så klagande trötta- I detsamma kommo Hans och Erik insprin-gande. De hade Randi med sig. — Du, mamma, nu kan vi inte ha henne längre. Nu kommer dom snart, dom har börjat salutera, och... De pratade i munnen på varandra, men tego plötsligt, då de fingo syn på fadern. Men så fingo de se kartongerna med skor och skeno upp. — Å, skynda dig mamma; hör du inte, att dom kommer ... vi kommer för sent... De började packa upp. — Ä, får jag dom där, dom ä kul! 47