Hans visade modern ett par lackskor med vit randsöm. — Ja men, de äro då bra opraktiska, ska vi inte hellre ta de här? Hon höll upp ett par svarta skor med tjocka sulor. De äro inte så dyra heller. Ja, vad tycker du? vände hon sig till Christian, som stod och lekte med Randi, ty hon fordrade energiskt att »mej å nya koa». — Behöver de inte två par? De där finaste kan ju vara för bjudningar. — Jo, sade Eva osäkert, jo, men ... — Äsch, de par kronorna mer eller mindre! Pojkarna bytte i flygande fläng. — Ska ni inte tacka? Och är ni säkra på att de passar? — Tack, jo då, tack! Och därmed sprungo de ut. Långt borta ljöd »Sönner av Norge» från mässingsinstrument. Eva och Christian gingo ut på verandan, Christian med Randi på armen. På den solfyllda landsvägen kom tåget. Vinden vecklade ut I. O. G. T.-föreningens stora duk — ungdomsföreningens- Det glittrade och sken i mässingsinstrumenten, lyste varmt från nationaldräkternas röda och gröna livstycken, lyste vitt från förkläden och schaletter. Och som ett yrande brus av färger lyste alla de viftande små flaggorna; och en lärare i svart och dystert flaxande bonjour försökte förgäves få dem att gå i takt. Där gick doktor Hermansen och advo- 48