kat Kobro, kyrkoherde Phiil och hans mor, änke-prostinnan. Där var bankchefen och ordföranden. Alla hade väldiga nationalfärgade band i knapphålet och sågo ut som om de voro djupt medvetna om att de gjorde sin plikt. Där gick kapten Strand och hans lilla tjocka fru, som rätt som det var vände sig om för att se, om alla hennes åtta ungar voro med. Till och med den minsta, en grinig liten flicka, drogs med i sin vagn. Fru Strand viftade och vinkade, då hon såg Brenners på verandan. Christian kände det så underligt, då han såg alla dessa människor, som hade en fridag från arbete, slit och släp. Han sade buttert: — Det är egentligen löjligt med en sån där procession. Hur många av dem tänker egentligen på varför de går där? — Tja, sade Eva tankspridd, det kan man väl aldrig få reda på- — De går där väl närmast för att få en fridag. — Det behöver vi väl alla, och du har då för resten sagt, att det inte är för mycket fest i det här landet. Och så vackert som det var, du, med alla barnen och flaggorna! Jag tyckte det blev så ansvarsfullt, när jag såg dem... alla dem som växa upp, som ska komma efter oss. — Ja, kanske det du. Han tryckte hennes arm, medan de gingo där i trädgårdsgångarna, där ruttnande löv låg på 4 — Christian Brenner. 49