det ljusa gruset. Gräsplanerna stodo fulla av krokus och i alla rabatterna sköto gröna skott upp mellan vissna strån och ris. Runt om i träden sutto stararna och visslade. Christian såg på Randi, som sprang före dem och plockade stenar och små kvistar, som hon gav Eva- — Hjördis? frågade Christian plötsligt. Jag såg henne inte! — Nej, svarade Eva osäkert, jag tror hon är på sitt rum ... Christian rynkade frågande ögonbrynen. — Ä, sade Eva, hon var visst inte i humör. — Humör? Den ungen! — Hon är ju femton år snart. Jag hade många idéer i den åldern, det hade visst du med. — Ä ja, det hade vi allt, men anar du varför...? — Nej, sade Eva osäkert, nej... Hon teg litet, så sade hon hastigt: — Det är visst bara något med den där väninnan, Lina Hansen. — Bara det var så väl! Hansens för resten du. Jag är inte någon snobb, Eva, men miljön Hansen ... Nej tack! Det blir den typen som kommer att sitta i våra hus en gång ... Som blir rik i nödår! — Ja men, sade Eva litet trött, vi vet ju ingenting om dem. — Jag tycker vi har hört nog, jag! 50