— Ja, vad folk skvallrar om i den här avkroken ... det vet vi. — Nej, vet du vad, Eva, sade Christian ivrigt, det är då inte bara skvaller. Ocker och spritsmuggling och alla andra fina affärer. Du? frågade han förargat. Kan du tänka dig en av våra ungar gift med en av Hansens? Skulle du bli glad? — Nej, men Christian, det är då något helt annat! Eva blev stående i tankar, lyfte upp Randi och tryckte henne intill sig. Nej, när jag tänker så långt, blir jag rädd på allvar. Hon letade efter ord, då hon såg hans frågande min, men hon ville inte säga det som dök upp i hennes tankar ibland... att deras barn skulle bli boende här alltid. — Nej, sade hon långsamt, nej, naturligtvis inte, men för resten Christian, om du tänker dig för, är det någon på det hela taget som du känner, som du kunde önska våra barn gifta med? — Nej, så ta mej tusan... men den tiden, den sorgen! — Jag undrar, fortsatte Eva, om det alltid har varit så, att föräldrar går och gruvar sig. Jag kan tänka mig att en gång var det bara naturligt ... en fortsättning. Kanske kommer det sig av att så många av oss får ett barn — och har det bara till leksak, ungefär som man köpt en teddybjörn. 51