där omkring i trädgården om våren och se på allt, som spirade. — Nej, jag måste visst... — Nej, du måste ingenting! Där öster ut i Gudbrandsdalen sa vi alltid: »Har du inte tid kan du få låna av mig.» — Ja, ja, men vänta... jag ska bara ta på mig en annan klänning och torka Randi om näsan. Och du, min vän, ska byta du med, och raka dig! Hon drog honom lätt över hakan med handen. Hon kände sig plötsligt så lätt och glad, när hon tänkte på hur fina och söta pojkarna varit i de nya skorna! Hon mötte Hjördis i trappan och fick henne att ta hand om Randi. Hon kunde kanske locka Christian med på en lång promenad i stället för att höra på det där dumma talet. Det var inte ofta Christian gick genom bygden. Han hatade att möta människor. Var rädd för dem också. I varje hus han gick förbi tyckte han det fanns folk, som kunde komma ut och hejda honom med något de hade att kräva. Bygden mötte honom som en stor fientlig massa, som låg i bakhåll och lurade för att kasta sig över honom. Och i deras prat anade han alltid förtäckta frågor om honom och allt hans. Något att taga fasta på, som kunde förvrängas och spridas ut, såsom skvaller sprides i en liten 53