bygd, fetare och fetare av alla de mellanhänder, som gött det. Från bryggor och affärer, kaffebjudningar och missionsföreningar smyger det köksvägen till pigan och barnen, vidare till frun och mannen. Och ett trodde han, att om allt, som var hans, grodde skvaller och förtal särskilt frodigt. Bland annat därför, att de voro så ensamma och helt värnlösa. De voro ju främmande här, hörde inte till stammen, till de infödda, varken Eva eller han. Flaggor vajade på vita stänger i den friska vårbrisen. Vita skyar seglade högt uppe på den djupblå himlen och det luktade jord och gödsel. Äsar och backar hade bara fått en svag aning grönt från knoppande lövträd, där planterad furu- och granskog stod brutalt svart som en dyster kyrkogård. Solspegeln glittrade på älven, som skummade fram mellan sten och vit sand och tät, silvergrå alskog. På bägge sidor om älven lågo gårdarna strödda uppöver branta backar med nyplöjda åkrar och saftigt gröna ängar, där får gingo och betade. Det var den första riktiga vårdagen, varm, drivande, full av sommar, efter veckor av ösande regn, snö och dimma, som kommit vältrande in över fjällen från havet i väster. Överallt uppe under fjällens skuggor, i räm-nor och branta stup lågo ännu tunga, smältande snödrivor. Själva Högheia var vit; endast en 54