och annan ljungbrun kulle stack upp ur snön. I norr reste Storhästen sin väldiga, nakna, grå rygg mot himlen. Den liknade för resten inte en häst, den såg ut som en sovande björn med nosen på ramarna. Och det blänkte av väta från vattensipprande, svarta fjällsidor. Vitstammig björk och grå al, lind och en och annan förkrympt ek klamrade sig fast på kanten av de bråddjupa stupen, mellan yviga, gröna enar, vissnade, bruna ormbunkar och dött, gult gräs. Smala forsstrimmor av smältande snö och is störtade ned mot fjorden, och med bruset från dem — som ett evigt farande vindsus — blandade sig det tunga dånet från Svartforsen längre upp i dalen, vågskvalp från fjorden och klingandet från bjällror på betande får. Från ångbåtsbryggan och uppöver lågo hus strödda efter vägar och stigar. Tätast runt kyrkan, där en hel hord av handelsmän hade slagit sig ned under bygdens korta blomstringstid. De lågo där utan ordning och mening, stora och små, kors och tvärs, som om en arg jätte blivit trött på dem och i fullt raseri skakat dem ut ur sin säck. Kyrkan med väldiga, gapande fönster låg och andades bara kyla och instängd tomhet. Tornet var litet och intryckt, som en sammandragen långkikare. Och från det branta, skifferklädda taket stucko två höga, vitkalkade och sotiga skor 55