samt, visst är den ryslig, men den är väl i alla fall mycket för alla, som sett den sedan de voro barn, som ha minnen där — om dop, konfirmation och bröllop — och om kära döda ... De gingo över en gammal stenbro, där en bäck rusade fram, stor och larmande av vårfloden. — Christian! sade Eva plötsligt, tog tag i honom och fick honom att stanna. Jag har en förskräcklig lust att resa ... komma ut, du! Du talar om miljö! Gläder du dig inte över kvällen, över att träffa änkeprostinnan Phiil och hennes käre son, kyrkoherde Sebastian, som aldrig gjort sin mamma annat än glädje, och över att sitta och fylla ut en stolplats och äta och dricka och finna på något att prata om, som är sedligt, borgerligt och tråkigt, och precis på gränsen till det åttonde budet? Hu! Alla dessa petrifikater! Nej, vi tar och reser till Paris, Christian, bara du och jag. Jag kan bli sjuk, när jag tänker på boulevarderna, Place de la Concorde, Seinen med broarna och Eiffeltornet i det där underliga, veka, blå diset. Vi ska gå där och driva på upptäcktsfärd genom konstiga, krokiga gator som liksom bara existera i det ögonblick vi gå där! Minns du, Christian...? Eller du! Kliva på en sådan där liten ångbåt på Seinen, utan att ana vart den går, och så hamna någonstans i ett hav av blommor och stora träd och förfallna hus från medeltiden. 61