Hon log tindrande och kastade huvudet tillbaka. — Minns du Robinson-Seine? Vi ville stanna där över natten. Minns du värdshuset? Det hette Maison des Fleurs — låg vid rue Malabry. Vi hade träffat samman med ett vilt främmande bröllopsfölje av glada småborgare från Paris. Vi redo på åsnor och dansade med dem, drucko vin... brudparets skål! Och sedan frampå natten ville vi ha ett rum, och den gamla feta ma-dame sa indignerat: »Monsieur, det går inte, detta är ett anständigt hus!» Och hennes gamla monsieurs näsa hade absinten härjat så den såg ut som en blå schweizerost. Och vi protesterade, ville bevisa, men hon himlade sig bara och sa, att det var omöjligt. Vi kunde inte vara gifta. Jag var alltför ung och chic... och förälskad. Eva log igen. — Eller München du och Starnbergersjön och Alperna, skinande vita långt borta! Hon var så ivrig, att hon letade efter orden, snubblade över dem. — Och Innsbruck, där vi sutto under de väldiga blodbokarna, fullhängda med kulörta lyktor. Eldflugor surrade som gnistor i mörkret, medan glada människor drack vin, spelade på gitarr och mandolin, dansade och sjöng. Och Toblach, och Brenner, Ampezzothal, Monte Christallo, och alla fjällsidor klädda med blodröda alprosor. 6a