Och de gamla kyrkorna, med stengolv, slitna genom tusentals års bedjande, knäböjande människor. Hon fortsatte mera stilla och eftertänksamt: — Underligt med de där små kyrkorna du — ofta rysliga, men ändå så förunderligt varma och tilldragande... liksom hela bygdens förmak, där det alltid var ordnat till fest. Men inte sant du — det är ju där fortfarande alltsammans, det ligger där och väntar på oss... och dessutom tusen andra saker, som vi inte sett! Ä, tänk, att komma bort härifrån, du. Från det här... här är det ju som om hela världen började och slutade med Svartfors! Christian började gå. — Förstår du inte, att det växer mossa på oss här? Uh! Hon härmade änkeprostinnans stämma: — Sebastian, han röker inte, dricker inte, har aldrig ljugit för sin mor! Hon ruskade i honom. — Ä du! Jag längtar efter... ja om inte efter annat så att få höra dig munhuggas med en fransk chaufför och ... — För Guds skull Eva, avbröt Christian, kan du inte sluta upp med det där gnället? Jag... Han letade efter ord, så fortsatte han: Vad tusan är det du går här och fablar om; du tycker väl det är roligt, när du vet, att jag inte kan skaffa dig något av allt det där! 63