Eva blev blodröd, började gå fort, kämpande med gråten. Han fortsatte: — Är det nu något att bli förnärmad för? Hon skakade på huvudet. — Nej, förnärmad... du förstår bara inte. Jag menade ju inte så, jag lekte bara! Hon tyckte plötsligt och litet sentimentalt, att hon endast bläddrat i ett gammalt album, där bilderna börjat gulna och suddas ut... — Jo du är... bara för att jag inte kan gå med på sånt... sånt prat! För du måste ju erkänna att... — Christian! sade hon bedjande. — Christian ja! härmade han. Hon gick så fort att det blev löjligt att ställa till en scen. — Vad springer du för? Hon saktade farten och sade alldeles tonlöst: — Det är visst bäst att jag går hem. — Hem? Då går jag med! De blevo stående och stirrade utpinade och vaktande på varandra. Det sjöd och sjöd inom honom av grämelse och ånger. Han längtade vilt efter att ta henne i sina armar och be henne förlåta; det var ju inte mot henne, det var mot sin egen ångest och pina han rasade. Men på något sätt njöt han också av att se henne ha det svårt. — Vi måste väl se efter barnen, sade hon. — Det kan jag göra! 64