— När krubban är tom, bitas hästarna! Hon trodde, hon tänkte det bara, men hon sade det. — Eva! Du borde skämmas! — Är det inte sant? Hon såg upp på honom med torra, brännande ögon. Sådan hade han aldrig sett henne förr. Liksom åldrad och så liten i ansiktet. På ett ögonblick förstod han att hon inte var en del av honom själv, inte så att han aldrig kunde mista henne. Talarstolen stod halvvägs uppe på en väldig gravhög med nedrasad topp och demolerade sidor efter äldre och nyare plundringsförsök. Men ändå ruvade den tung och dominerande mot snöfjäll och himmel, barsk som själva den hemlighet den gömde på. Nedanför högen voro fanorna placerade och där satt och stod tätt med folk. På toppen av högen hade alla barnen slagit sig ned. En orolig, färgglittrande flock med en massa flaggor och ivriga, förväntansfulla ansikten. De väntade bara på att talet skulle sluta så att det roliga kunde börja. Christian och Eva gingo långsamt vidare. Distriktsläkaren, doktor Hermansen, kom bort till dem. Han var en äldre herre, liten och satt, med grått hår och skägg och underliga, litet sneda, bärnstensfärgade ögon bakom starka glasögon. 5 — Christian Brenner. 65