Dagen till ära hade han halmhatt och en vit väst, som var tämligen gul och satt stramt över en ansats till mage. Själv sade doktorn, att han var änkling, men folk påstod att frun inte var i himlen utan i Amerika med en ny man. I alla händelser bodde han ensam i den stora doktorsbostaden, dit det inte ofta kom andra än sådana, som sökte honom som läkare. Han hade en hushållerska, som också var sjuksköterska. Hon skulle passa hans sinnessjuke son, som det gick alla möjliga rykten om men som ingen sett annat än glimtvis, när doktorn gick med honom i trädgården. En blek, lång ung man med skägg och glasögon. — Gud vet hur han har det, sade folk. Att inte doktorn, som tjänar så stora pengar, kan ha honom på en anstalt. Änkeprostinnan Phiil, som alltid ansåg sig av Gud utkorad att lägga sin näsa i allt, som inte angick henne, sade det till doktorn en gång. »Anstalt? svarade doktor Hermansen. Tja, ni säger något! Tänk om bara min mor levat, så kunde jag sänt henne också till det här förtjusande ålderdomshemmet för att få det gott!» När han druckit, blev han pratsam, älskade att uttala sig bittert och pessimistiskt. Men han var världens snällaste man, gjorde mycket gott i hemlighet och gick aldrig efter fastställda priser. Han såg först och främst sitt arbete som ett kall och inte något att tjäna pengar på. På le 66