diga stunder läste han mycket; han hade ett stort bibliotek. — Nå, hälsade doktorn, ute och firar dagen? Synd att ni inte kommit förr. Doktorn viskade högljutt för att inte störa talaren. Han hade tydligen börjat fira dagen själv; det strömmade en mild doft av whisky från honom. — Gamla moder Norge och Eidsvold... fädernas dyra arv, som vi trofast burit vidare! Det har vi aldrig hört förr, va? Dyrt, fan så dyrt! Skatten tjugotvå procent och stigande! Tänk, när våra barn ska ärva oss! Över två hundra tusen i utestående skatter, som bara en mild himmel kan veta hur de ska få in! Varför säger den ärade talaren ingenting om det? Här i denna avkrokens mittpunkt av detta framtidens, frihetens och föregångslandet Norge! Tja... för en hundra år sedan var hela stackars moder Norge inte skyldig stort mera än det här kulturcentrumet i dag, ensamt. Det kan man väl kalla fabelaktiga framsteg, va? Det där talet — han gjorde en gest mot talarstolen — har jag nu hört varje år, Gud vet hur länge. Den här dagen samlar vi oss och kommer ihåg vilka vi är — vikingar, och så år adertonhundrafjor-ton och nittonhundrafem samt Ibsen och Björnson, Nansen och Roald Amundsen, och skeppar-tag, som sätter världen på ända i undrande respekt! Och så skryter vi som om det varit mo 67