der Norges samlade avkomma från Lindesnes till Nordkap, som tog det taget eller skrev det mästerverket, som vi hånade och förbannade tills mästaren låg i sin grav. Lyfta i flock, va? Å jo, finfin turistreklam säger vi, lättar på täcket och tittar ut. Hurrar för oss själva, där vi ligger och svettas och tänker på skatten och andra obehagliga förfallna saker. Eva och Christian drogo sig undan, de ville inte såra doktorn, men han började bli högljudd och folk tittade på dem. Doktorn följde efter och sade: — Känner ni till Kark? Han som mördade sin herre, jarlen, i en svinstia och bar hans huvud till Olav Tryggvasson? Med en träls fasta tro på en strålande belöning för det, ty jarlen var Olavs bittraste fiende. Eva log hövligt. — Jag vet inte... är inte det något i Snorre? — Precis! Och Olav gav trälen en träls belöning. Han var kung, Olav! En herre! Han lät hugga huvudet av trälen, som svek sin herre! Ha ha! Christian log litet ovilligt. Han hade inte hört på vad doktorn sade, längtade bara bort från alla dessa människor, som han tyckte glodde på honom. Det kändes som en fara... en olidlig press. De voro ju där allesamman: bankdirektören, häradskassören, advokat Kobro, länsmannen och Simonsen, men han tyckte att han inte 68