— Jag tror inte man rättar till något som helst med att prata om det... — Va? Christian såg doktorns glasögon blänka emot sig. Han hade egentligen inte lust att säga mer, tänkte sig för och sade ovilligt: — En gång var det ju så, att människorna vågade något... ja, gav livet för det de menade vara sant. De lät sig hellre kokas i olja än de sa ja, när de menade nej och tvärtom. Nu pratar vi bara om vad alla andra bör göra... själva är vi alltid ett undantag. Han teg brydd, tyckte att han varit ohövlig mot doktorn, men doktorn frågade bara skarpt: — Än världskriget? — Ja, satte kapten Strand i, de satans tyskarna. Jag minns en gång vi låg i Kanalen... — Jag menade inte kriget precis, avbröt Christian. Ungdomen dog villigt nog där... men vad har den för det? Depression... arbetslöshet. Nej, det rasslar fan så knastertorrt i de ideal ministrarna bär i sina portföljer i Genève. Jag menade för resten mera så där all-dagligt, sade Christian. — Nej, folk tror inte på Gud längre, försökte kapten Strand inskjuta, när han i alla fall inte kunde vrida samtalet dit han ville. Kan man vänta att... — Jaha, Gud ja! sade doktorn. Kapten Strand sög ivrigt på cigarren. 80