skulle representera det högsta i världen, har blivit en komisk figur och litet genant att tänka på. Jämställd med provryttaren och den eviga svärmodern. Det har blivit intrumfat i oss både genom böcker, press och teater. — Ja, inte sant, sade kapten Strand, glad över att få hjälp. Det är då inte bara prästens fel. Han tänkte sig för, och doktorn insköt. — Det är sant... Grinet är farligt! Gärna hat, förföljelse, blod och död och evig vandring under korset till Golgata. Skrattets martyrium... det att inte bli tagen på allvar, kan vara mördande nog... — Ja men, om vi skrattar åt en präst, så skrattar vi ju bara åt en människa. Gör han fel så är det väl inte hans Herre, som gör det... Honom, som vi flinar åt? — Nej, nej, mumlade doktorn, men på deras frukter skolen I känna dem, att deras förkunnelse blivit bara sömniga ord, halvkvävda i makliga plyschstolar. Och att knappast två av dem är eniga om att två och två är fyra! Jo då! Hederliga män, en hel del av dem, sökande, trevande efter sanning. Eller fanatiker, trissande runt i en trång cirkel. Men att gå ut som lärare för allt folket, när de inte är eniga om facit i den lilla multiplikationstabellen! — Ä, när folk blivit så pass gamla som vi, så har nog livet lärt dem vad de ska tro, både om det ena och det andra. 83