Han log igen och såg med ens så stukad ut. — Heter hon Jonas? Jag trodde...? — Nej, Jonas! Jag kallar dem bara så. Jag kan inte hålla reda på vad de heter alla de fruntimmer som flyttar in och ut här... Det blev en paus som så ofta när någon gått, innan man fått knyta samtalets trådar mellan dem som äro kvar. Christian satt och smuttade på glaset, luktade på kolsyran, som pärlade och pärlade och rev honom i näsan. De små bubblorna kom honom att minnas något: det var visst i Wien ... nej, det var i Budapest! Eva satt mitt emot honom vid ett litet bord med en röd lampskärm över en vit duk och släppte ned vindruvor i ett champagneglas. De sjönko, och fullt av små skinande pärlor satte sig fast på dem... lyfte dem upp. Han hörde plötsligt zigenarmusi-kens smäktande och vilda toner, lockande och klagande. Han såg hastigt på sin värd, men doktorn satt där bara och snurrade en otänd cigarr runt i munnen och stirrade framför sig. Rummet de sutto i var tämligen dunkelt med sina mörka gardiner. Där hängde några tavlor, som han inte kunde se vad de föreställde. Där fanns ett piano fullt med fotografier på en broderad löpare. I taket hängde en gammal fotogenlampa med prismor, omgjord för elektriskt ljus. Där stodo några väldiga bokhyllor, som gingo från golv till tak. Linoleummattan sken blank och nybonad. Över det hela låg en svag lukt av medi 85