— Strand har ju varit sjöman och har väl goda nerver. Doktorn slog hetsigt ut med armarna för att svara. I detsamma hördes ett kvävt skrik uppe från andra våningen. Raska steg, som sprungo uppför en trappa. En dörr slogs igen och hela tiden hördes det där hesa skriket, fullt av ångest och smärta. Så tystnade det hastigt. Christian visste inte om att han rest sig... stod färdig att göra något... hjälpa. Men doktorn satt där bara som förut och gjorde en gest med handen. — Sitt ned; det där klarar Jonas! Han tömde glaset och blandade till en ny grogg så fort, att vichyvattnet brusade över kanten och ned på den mörka plyschduken. Christian satte sig skamsen, tyckte att han försökt lura ut en annans hemlighet och blivit avvisad. Doktorn förstod det visst; han sade lågt och ursäktande: — Det där... man vänjer sig vid det, tilläde han ansträngt. Och man vet ju vad han är... Hm, nerver sa ni? Den som uppfann nerver, skulle blivit sparkad in i helvete på minst tre veckor, därför att han inte behöll den uppfinningen för sig själv! — Ja men, nerver har vi väl alla? — Hm! Jo, jag menar det! Trådar mellan själen och kroppen, som fylla sin gärning, det vet vi, men annars är det för det mesta gåtor, som vi försöker lösa... en så och en annan så. 87