sova. Nej, säger jag, betala dina skulder, så ska du se du får sova! Nej, säger han, för oftast kan han det inte och är det skatten så vill han inte. Varför ska han betala den, han mera än någon annan i skatte-skolkarnas grå oändlighet? Och så står jag där! Inte kan jag skriva ut recept på utmätt skatt eller krambodskuld, va? Och inte heller kan jag låta honom förfalla till veronal och opium eller annat svineri. Brygg öl! föreslår jag. Nej, det törs han inte, ty han hoppas komma in i kommunalstyrelsen med förbudsvännernas hjälp. Ja, så gå till prästen då, säger jag, han är av Gud, eller väl som oftast av sig själv utsedd till att skänka sina får frid, så de kan sova eller, tilläde doktorn, den frid som behövs för att hålla sig klarvaken. Den har jag alltid tyckt vara värre att skaffa sig. Prästen får ge dem, ja, jag vet inte vad, jag är inte teolog, men i alla fall något, som medicin bara kan ersätta som ett högst bedrövligt surrogat. Jag tror för resten inte, att någon går till Sebastian längre, gnäggade doktorn, men till hans far gick de. Han var en husbonde i all sin trångsynthet. Han fyllde en mission här i bygden. Men nu! »Sebastian», härmade doktorn prostinnans stämma, »där är en, som vill tala med dig på kontoret.» Och tilläggande viskande: »Han såg ut som om han ville låna pengar, eller att du ska skriva på! Du vet du är svag, Sebastian! Du gör det inte!» Och sedan — dok