trött på allt prat. Han hade sett matsalsdörren öppnas på glänt ett par gånger och ljudlöst stängas. Det var väl doktorns middag, som väntade, men han fick en ohygglig känsla av att de voro under uppsikt... att det gick något mellan det okända där uppe och rummet de sutto i. — Ja, jag har visst suttit för länge redan... Doktorn reste sig med besvär. — Häl Förbanne mej, tror jag inte, att jag har fått nog. Att ni ska ha så bråttom! Ja, ja, frun väntar väl, som Strand sa. Christian sade hastigt adjö. Doktorn såg ut att kunna göra vad som helst... att kunna anförtro sig eller gråta. Doktorn följde honom ned till trädgårdsgrinden. Där stannade han. Christian förstod, att han tänkte bli stående där och prata, så han sade hastigt adjö igen och gick. Doktorn stegade upp mot huset; det var inte utan, att han vacklade, när han skulle uppför trappan. 94