hon gömde sig bakom, när hon var ond eller sårad. Till slut blev han rasande och gick upp på sitt rum för att sova middag. Han slängde sig på soffan men fick inte sova. Whiskyn sjöd i honom och drev blodet till huvudet. Han hade en äcklig och fadd smak i munnen och det stack i skinnet. Och bakom låg ångesten — ja, allt han hade skjutit undan för en stund, och lurade. Nu var det där igen och gjorde sig påmint. Bankens brev! Växeln till Si-monsen! Det var, som om det samlat kraft i hans undermedvetande för att göra sig hört igen, dubbelt nära, dubbelt intensivt. Med ett ryck rev han filten av sig, tände en pipa, men det kväljde honom. Han drev upp och ned i rummet, tänkte på att gå tillbaka till doktorn och döva sig med mera sprit. Prat! Han ville inte, han var rasande för att han inte kunde skaka av sig ruset och gå ner till Eva för en långtur... Kanske få henne med på orrjakt i natt. Nej, det var sant, det var ju prästgården, och inte heller kunde barnen ligga ensamma i huset. Han tog fram papperet från banken, läste långsamt igenom de knappa, ohövliga raderna, såg summan, som hade stigit och stigit med ränta och ränta på ränta. Ä jo, det var rasande så dyrt att vara fattig. Dyrt att inte kunna betala, när man skulle. En månad till; det blev i juni! Hans hjärna började arbeta snabbt och feber 96