aktigt efter utvägar och hjälp. Men han tyckte bara han såg mer och mer stiga upp för att stänga honom. Han hade ockrat på vänner och förbindelser och var gång ropat att vargen tog honom! Nu, nu var den där! Han rev papperet i små* bitar, som om han blev av med något för det! Och plötsligt tyckte han sig se som en otydlig, förvirrad bild en fångad hare, som kastade sig hit och dit med en snara om tassen, i vett-skrämt slit för att komma loss, och över den stod jägaren med skidstaven lyftad till ett dräpande slag! Han slängde sig på soffan igen; han ville, han måste sova! Ta en bok och läsa... nej, han id-des inte. Nej sova och bli av med den rackarns whiskyn, som jagade i hans hjärna och genom hans blod. Han drog filten över huvudet till skydd mot solljuset, tvingade sig till att ligga stilla, bara stilla, men det var, som om något drog honom med sig i rasande fart, fortare och fortare. Och i ett nu tyckte han, att han stod på Öst-banestationen i Oslo. Det var mörkt under det höga, sotiga glastaket, där högfjällslokomotivet stod överisat och fullt av snö. Människoskuggor ilade förbi med snön knarrande under fotterna. Det luktade iskallt av vita ångskyar och starkt kolos. Utanför lågo gatorna i grått frostdis... Karl Johan i ljus från suddiga lyktor. 7 — Christian Brenner. 97