Pinglande spårvagnar, tutande bilar och os av bensin. Han upplevde ånyo den förtvivlade, tryckande hopplösheten som grep honom, då resans feber och oro var förbi. Hoppet att något skulle hända, att han skulle få arbete och hjälp till sig och de sina. Staden låg där och sov ännu i den tidiga morgonen, snötung och mörk under en sotsvart himmel, utan djup, färg och mening, bara med reflexer från ljusreklamernas hetsiga, mångfärgade ljusknippen. Han hade rest i desperation, därför att han inte orkade gå hemma ... Så gick han och drev på gatorna tills det blev ljust och han kände storstaden som en fysisk pina, väldig och fientlig, med stängda dörrar överallt. Och sin egen fattigdom, modlöshet, som steg och steg. Strömmen av människor ökade, ilade förbi honom i evig hast. Ansikte efter ansikte han aldrig skulle möta mer; lika likgiltigt främmande, som han var för dem. Själv hade han bara en svidande känsla av att vara utanför... Eva där hemma, barnen, Randi — »lilla mej». Jo, far skall ha med en docka till dej... så stor! De väntade, alla väntade. Han var uppe på flera kontor, sökte vänner och gamla förbindelser. Det var för resten inte många kvar. De flesta hade försvunnit i en malström av konkurser, och alla hade mer än nog med sitt. Han tyckte han drog hela sitt elände synligt med sig överallt, att hans ord, hans leenden voro ynkliga, löj 98