liga och osanna. Han hade aldrig mod att fråga efter arbete; väntade bara febrilt att få ett erbjudande. Och så blev det bara hövligt kallprat på dessa bråda kontor med ringande telefoner och klapprande skrivmaskiner och folk, som kom och gick. Och han hade en gnagande känsla av att han bara tog upp tid, var i vägen. — Ni har det bra ni, Brenner, som bor på landet i sådana här tider; jag avundas er! Och han log och sade: — Ja, jag har det bra jag! Och så stod han på gatan igen och gick och gick. Det blev kväll och ensamhet och sömnlöshet på ett billigt hotell. Vem skulle han gå och låna pengar av, så han kunde komma hem igen till alla dem han hade lämnat med löftet, att nu reste han för att ordna sina affärer och för att skaffa pengar! Lögn... han hade inte förmågan att bara gå på, inte kämpa med näbbar och klor, som de måste, som betala sin rätt att få slita asfalten i en storstad. Detta att borra sig in, kastas ut genom dörren för att fräckt krypa in genom fönstret. Nej, han kunde inte. Och den gången han var med, hade det varit andra, som sökte, behövde honom! Han vände sig hastigt på soffan. Hjärtat låg där bara som en lös tingest och arbetade i bröstet, ängsligt och fort. Randis blå ögon, så krävande därför att de voro så förtroendefulla. Hjördis, Erik och Hans 99