och Eva — en gång prinsessan, en gång prinsessan Liljekonvaljemö! Det var en gång... ja, det var en gång. Tankarna kommo farande, fortare och fortare vimlade de förbi, med heta hugg av ångest, minnen, idéer, planer, som han med en underlig, ömtålig känsla bara såg fara förbi, ljudlösa och i skrämmande hast. Han spratt till av att dörren slogs upp, och att det var någon, som pratade och skrattade högt. — Jo, du är fin! Nej, hör du, det där får du vänta med till den adertonde! Då har Norge lov att sova ut efter patriotismen. Christian reste sig yrvaken och strök sig över ansiktet; han begrep ingenting. Vad i all världen ! Var det inte hans gamle vän Halvard Klem, som stod där och log emot honom med en cigarrett i mungipan och händerna i byxfickorna! — Nej men, sade Christian häpen, är det du? Han var tung i huvudet och torr i munnen. Han såg Eva stå och le borta vid dörren. — Ja, Eva sa, att jag bara kunde gå upp i björnens ide. Varit på rummel, va? Det tycker jag du kunde ha väntat med, tills jag kom! — Ja, men hur skulle jag kunna veta...? Christian hade en pinsam känsla av att han visst inte såg vidare fin ut. I skjortärmar, rufsig i håret och med dimmiga ögon... — Var kommer du ifrån? IOO