trivs, medan du trälar! Eva! Du är den sista av en utdöende ras! Du har ju bara en man och ungar och... — Nej, seså Halvard! Ska vi bli stående i den här intressanta farstun? Vi har inte så god tid och för resten så vet du, att jag inte kan fördra dig när du börjar läsa högt ur den där ordboken du har! På det låga bordet framför den öppna spisen hade Eva dukat med blommor och glas. Halvard gjorde upp eld. Sedan gick han ut och kom högtidligt tillbaka med en flaska under var arm och en stor korg frukt framför sig. — Seså! Han vred på korken. Vill du? Den for i taket och han slog hastigt i. — Skål, det här var oväntat! Låt oss skåla för att det ska hända något oväntat! Det är ju det vi alla går och hoppas på i en sån här tid! Brrr! En så simpel champagne han har den där Numelin! Christian smuttade bara på vinet, det luktade och smakade illa. Han var tung i hela kroppen ännu. Och så hade han en känsla av att han inte alls var glad över att Halvard Klem satt där. Det gick mer och mer upp för honom, hur främmande Halvard var. De hade ofta varit tillsammans förr i tiden, både i affärer och fest, kanske mest fest. Men vänskap... kamrater? Nej. Det var väl det, att de hade mött varandra i en onormal tid. Han hade aldrig fått tag i Halvard, 106