aldrig känt sig trygg i hans sällskap. Han hade varit en glad lax bara, som det stod fest och glädje om jämt. Och fastän han inte ville erkänna det, hade han nog inte varit så litet bländad av alla Halvards miljoner och slott — över att ses tillsammans med honom. Han mindes plötsligt ovilligt, vad en dam sagt till honom en gång: — Tja, Halvard Klem... så länge han hade en sån massa pengar, fann vi oss i allt möjligt av honom, men det är ju slut nu. Vem Halvard var, när han liksom var ensam med sig själv, det anade han inte, hade aldrig reflekterat över det. Det slog honom med undran och avund, att han alltid bara hade mött Halvards ironiska, muntra fasad. Och det var som om ingenting bet på Halvard, varken medgång eller motgång; alltid var han densamme. Och han hade för resten en märkvärdig förmåga att flyta ovanpå, att alltid komma ned på benen. Litet äldre hade han ju blivit... tyngre, men ännu stod där om honom hela det oförklarliga, något av spjuveraktig pojke, där han satt och kurtiserade Eva med så lätta, flyktiga ord. Eva och Halvard hade återfunnit tonen från gamla dagar. Och samtalet mellan dem gick livligt med gemensamma minnen och små anekdoter, som bara fyllde Christian med en svag missstämning, därför att de förde honom tillbaka till den tid, då de varit med i kretsen av glädje och 107