fest, Eva och han. Och han kände sig så utanför allt detta nu. Halvard satt och lekte med små skandalhistorier, som hade hänt bland vänner och bekanta. Och alltid fick han dem vända till en liten komplimang åt Eva, en liten tvetydighet utan bestämd udd och alltid innanför gränsen av vad man kan säga en kvinna. Och han såg, att Hal-vards ögon började tindra av den eviga jaktens eld, som alltid tänts i dem, när han satt tillsammans med en kvinna. För honom gällde aldrig några lagar om vänskap eller sådant, han ville bara ta för sig, så snart han hade ett tillfälle. Och det sättet han hade att kunna isolera sig med en kvinna, ha henne för sig själv till och med mitt i larmet av ett stort sällskap!... Christian tömde glaset i ett drag, fick det fyllt igen och försökte skaka tankarna av sig. — Var han svartsjuk? Eva...! Nej, var det något han var säker på här i världen, så var det på henne. Det var väl bara tanken på att en annan man kunde begära henne, tänka på henne på det sättet, som gjorde honom rasande. Han hade aldrig kunnat förstå män, som solade sig i sin hustrus erotiska dragningskraft på andra män. Han skålade hastigt med Halvard, som om han ville göra något gott igen. —■ Kan du inte stanna till i morgon i alla fall? Så kunde vi gå efter orre i natt? 108