— Fresta inte en lönslav! Det är omöjligt! sade Halvard och skakade på huvudet. Min kamrat är så istadig som en tågtidtabell! Det är faktum! Han tog efter den andra flaskan, men Eva hindrade honom. — Nej, ta inte upp den, vi har inte tid, klockan är snart halv åtta... — Ja, men jag ska ju inte i väg förrän klockan tio! — Har det inte gått upp för dig än, att vi ska till prästgården? — Jag trodde verkligen, att den där prästgården var ett övervunnet stadium. — Det är inte något stadium... det är faktum, som du brukar säga! Han såg komiskt förtvivlad på henne. — Du menar inte, att ni vill lämna mig åt mitt öde här i detta hål i två timmar, tillsammans med en oöppnad flaska skum, en frimic-kel och ett helt lass osäljbara skor, som var moderna i fjol, och i en båt, som går med fotogen. Och det på själva sjuttonde maj. Förstår du, vilket ansvar du ådrager dig? Är det ditt allvar? — Ja, nickade Eva. Hon satt tillbakalutad och åt druva efter druva från en klase. Men hör du, vi kunde kanske ta dig med. — Mig? Halvard såg ut, som om han trampat i något. 109