— Ja, det skulle du inte må illa av. Det är rara människor. — Ähå... han har kanske söta döttrar, den där prästen? — Fy då, Halvard, prästen är inte gift. — Va? Är han inte det en gång! Jag trodde det hörde till en prästs förnämsta plikter att ha så där en sjutton, aderton ungar. Men... Han tänkte sig för. Nä, det går visst inte an att jag blir med så där på ett hörn, utan vidare. — Visst går det an, sade Christian. Det är väl inte så högtidligt heller. Han var inte riktigt säker, ty änkeprostinnan höll noga på vad som var passande. Det var ofta bara så svårt att veta, vad hon menade med det. Och den här gången skulle hon ju för resten få rätt, om hon var vid det humöret. Men han tyckte det var tråkigt att sända återbud... och att sitta här i två timmar till och höra på Halvards prat •.. Undrande tänkte han, att så var det inte endast med Halvard, utan med de flesta vänner från den tiden han träffat igen. — Du kommer att träffa nästan hela bygden där, sade Eva. — Det blir säkert förtjusande! — Där är i alla fall en förtjusande dam... fröken Lone. Hon är syster till prästens mor, började Eva. — Älder? avbröt Halvard. — Nej, sluta nu; se här och håll mun sen! no