Eva stoppade en näve druvor i hans mun. — Jo, fröken Lone du, hon är, jo hon är ett mellanting av en meissenfigur och en spinett-melodi. Och ett sådant öde som hon haft! — Meissen och... ? Jag har hört om hummer och kanariefågel, men hör du Eva, lever det där ödet ännu? Christian reste sig irriterad, satte sig igen. Halvard sade ju alltid precis de floskler man väntade I — Nej, du är hopplös! sade Eva. Nu säger jag inte ett ord mer. Endast det för resten att du får se mina barn där... Nej, nu måste jag klä mig. — Klä dig? sade Halvard förskräckt, ska du klä om dig? Men då kan ju inte jag gå ... i sportdress ... — Du som kommit resande? Jo då! Hon vinkade till dem och stängde dörren. Halvard blinkade till Christian och pekade på flaskan: — Tror du vi har tid? — Ä nej du, jag tror inte jag tål mer... du vet, ovanpå grogg — han gjorde en grimas — och så får vi vinbärsvin där borta. — Vinbärsvin? Halvard grinade illa. Nej, hör du! Vinbärsvin? Han grinade igen. Halvard satt där och lekte med en otänd cigarrett. Pausen blev längre och längre, pinsam iii