mare och allt svårare att bryta. Christian rörde om i elden. Han kom att tänka på doktor Her-mansen. Trots all sin spefullhet och pessimism var han dock en människa. Och sitt eget lidande gömde han genom att tala om något annat. Tiga kunde han också; de hade ofta suttit tillsammans, han och doktorn, och tegat bakom sina pipor och känt frid och trevnad. Men att tiga ihop med Halvard, det var bara tomhet. Halvard och hans likar voro som nervösa rasdjur, som aldrig kunde vara i ro. De passade bara i sällskap och helst tillsammans med kvinnor; hade de dem inte hos sig, så talade de om dem. På tu man hand voro de ingenting. — Kom nu! Eva stod i dörren. Det gick en känsla av värme genom Christian, då han såg henne. Hon hade tagit på sig den klänning av kinesisk brokad han gav henne en gång. Den glittrade och glänste bara hon rörde på sig, satt stramt och ändå mjukt. Hennes bara armar och hals lyste vita som elfenben mot de svarta infällningarna. Den var litet längre än modet krävde nu; hon hade aldrig haft hjärta att ändra den. Den gjorde henne litet värdigt främmande mot den späda flickgestalt han var van att se, gjorde henne ny och åtråvärd. I ett ögonblick, som nu bara gjorde ont, såg han sig själv böja sig fram över ett bord, med mattröd lampskärm och mörka, doftande rosor; 112