han mötte hennes leende, så som de bara logo mot sina ljuvaste hemligheter på tu man hand. Och åter hörde han zigenarmusiken, kastanjet-terna. Med ett styng tänkte han: »Det är inte mig hon pyntar sig för.» Och den klänningen var sannerligen ingenting att gå på en prästbjudning med, dekolleterad som den var. — Eva, sade Halvard betagen, vet du vad! Det är skamligt av dig! Vill du verkligen dricka vinbärsvin i den där klänningen? Kan vi inte hellre vara här? Du ska få sitta vid härden och kura i eldskenet med champagne. Christian! För tusan, pojke, har du inte en smoking att låna mig i alla fall? — Nej, nej, suckade han och hängde en kappa över Evas bara skuldror. Hon gick fort och graciöst före dem på högklackade, svarta sidenskor. Halvard högg tag i Christians arm: — Är det inte själva tusan du! Se då! Se! Och vi ska bli gamla och skrumpna och en dag inte längre kunna gripa och njuta och ta famnén full av all den härlighet, som jorden är full av! — Vi måste skynda oss! Christian gjorde sig ovilligt fri. — Nå, mina herrar, vart ska vi gå i kväll? Eva tog dem en under var arm, gick där och smådansade. På Röde Mölle? — Är du tokig? När vi bara kan önska! skrattade Halvard. U3 8 — Christian Brenner.