— Nej, vi tar flyget till London... Nej, till Paris. Till Monico eller Bal Tabarin, va? Mont-martre — konstigt namn för resten — det betyder ju martyrberget eller något sånt. Det föresvävar mig, att det låg en kyrka på toppen av detta syndens glada tillhåll. Ett sällskap gick förbi och hälsade. Eva släppte Halvards arm. — Vi är galna, viskade hon leende. Det är folk, som ska till prästgården. — Galna, varför det? Dom där såg då ut som om dom varken såg eller hörde... och hade försakat allt, till och med vinbärsvin. — Hysch då! Inte så högt! — Jag tror du har lärt dig landsens sed, Eva, att viska och bara göra galet i smyg... Han ville ta hennes arm igen. — Nej, Halvard, kom ihåg, att vi bor här och folk förstår inte ... De gingo långsamt vidare, läto de andra komma före sig; en mörk, dyster klunga av vatten-kammade, dystert blickande män och underligt färglösa kvinnor. — Vad är det för ena? Dom ser ut som om dom var nära släktingar till min motorbåtskam-rat. Tillhör dom inre missionen? — Ä nej du, mycket värre. De kallar sig visst för Broderringen av de heliga på jorden eller något sånt. — Broder... vad för något? «4