mellan oräkneliga andliga släktingar och vänner i förbluffande, glödritade ramar. Stora, trista palmer slokade på svarta pelare. På väggarna hängde litet av varje: en bondjänta med kratta, Kristus gående på vattnet, räddande en mycket ålderdomlig Petrus, ett barn, som satt på huk och tittade på en hund av obestämd ras och så vidare. På golvet låg, utströdda över en stor-blommig, grön plyschmatta, vita fårskinn och små vävda ryor i skrikande färger. Halvard kände en häftig längtan efter en cigarrett. — Du, Eva, viskade han, jag får väl dig till bordet? Du kan väl inte vara så hjärtlös att du vill se mig inklämd och ensam bland alla dessa petrifikater, som ser ut som om de rymt ur ett gammalt plyschalbum med förgyllda beslag? — Halvard då! hyschade Eva. Änkeprostinnan kom in och slog upp dörrarna till matsalen. — Ja, var så goda! Nu blir det litet mat... i all enkelhet. Det uppstod bara en svag rörelse bland gästerna, ungefär som i ett mätt fiskstim, som ser något ätbart flyta förbi. Först efter många trug-ningar trängde sig en förvirrad massa långsamt in i matsalen. Där var trångt och svårt att komma förbi stolar och bordshörn. Vid den stora ekbuffén, full av skinande mässing och nysilver, ljusstakar, vikingahorn, porslinsfat med himlan- 120