de herdinnor i relief, höll strömmen på att dämmas upp. Men den lyckades klämma sig förbi utan att göra skada. Halvard hörde prostinnans dirigerande stämma ur kaoset. — Kanske herr... hm ... kanske ingenjör Brenners vän vill vara så vänlig... jag hade tänkt här. — Tack, fru prostinna. Halvard grep Eva i armen som en drunknande. För all del inget besvär för min skull! Han drog fram en stol i en fart i vilken han tryckte ned Eva och satte sig själv vid hennes sida. — Tack, jag kan mycket väl sitta här, jag! Han märkte med detsamma, att det blev alldeles dödstyst omkring honom. En gammal dam på hans vänstra sida stirrade på honom. Han gjorde en bugning och sade: — Halvard Klem, med en obehaglig känsla av att vara löjlig. Änkeprostinnan Phiil försökte inte le längre, men hon var situationen vuxen och försökte med några raska omplaceringar rädda det kaos, som uppstod, då Halvard, utan att ana det, satte sig på kyrkoherdens plats. Där stodo dropparna, som skulle tas före maten och pillerna för magen. Där stod hans speciella kopp. Där hade hans far suttit före honom och därifrån hade alla gäster fått sin plats efter rang och värdighet. Också denna gång hade pros lai