att bära omkring soppa. Det gick sakta, trångt som det var, att komma förbi. — Sofia, sade prostinnan högt och skarpt. Vänta med brödet! Sebastian, läs! Allas huvuden böjde sig fromt över den kall-nande soppan. — Trettiosju, viskade Halvard till Eva och tog skeden. Han såg på det ensamma glaset framför sig, fyllt med saft och vatten. Det såg så outsägligt trist och ensamt ut. Runt om honom slamrade skedar och sörplades ivrigt. Eva nickade förbi honom till den gamla damen på hans vänstra sida. ■— God kväll, fröken Lone; får jag presentera herr Klem. — Gläder mig, mumlade Halvard och böjde sig hövligt över resterna av sina kalla soppa. »Gamla mumie», tänkte han. Fröken Lone log tillbaka mot Eva och då slog det honom, hur vacker hon måste ha varit en gång, ja, hur vacker hon ännu var med det vita håret över en klar barnapanna, och varma, blå ögon. Hon rörde de elfenbensaktiga små händerna så mjukt, och hon var rörande torftigt klädd. »Fattig släkting», tänkte Halvard. »Lone? Hade inte Eva talat om en fröken Lone?» Han sade några intetsägande fraser till henne och hon svarade med små stillsamma ord. Efter 133