som samtalet steg bordet runt, blev han mera pratsam, men han kände sig också underligt brydd inför detta fina, gamla ansikte, och hon svarade nästan bara ja och nej. Ofta dröjande som om hon inte var säker på vad han sade. Då försökte han i stället prata med Eva, men hon förde ett livligt samtal med en äldre herre, av vilken Halvard bara uppfattade ett par blänkande glasögon i en massa hår och skägg. Han såg ut som lärare lång väg. Han vände sig igen till fröken Lone. — Och här har ni alltid bott? — Ja... i alla fall nästan alltid. Det blev så för mig ... — Är det inte...? Ja, har det inte varit*... litet stillastående... litet enformigt...? Hon såg förundrat och nästan avvisande på honom. — Nej, å nej! Jag har ju min syster... och Sebastian. Hon teg ett ögonblick, så sade hon varmt och fort: Och så har jag mina fattiga och sjuka, som Gud gett mig... — Men är det inte ofta obehagligheter och besvikelser med sådana människor? — Ä nej, varför det? — Jag menar, är det inte svårt att veta vem man ska hjälpa? Det är ju så mycket svindel... — Ä, på det viset, sade hon långsamt. Jo, det har blivit svårare... nu. Det var inte så förr. Det svåraste då var att få lov att hjälpa utan 134