att såra någon. Folk klagar lättare nu, ber för sig själva; förr var det nästan alltid för att få hjälp till andra, som de kom till mig. Halvard blev rent av rörd, men den stämningen brast lika fort igen, när han såg sig omkring på alla de tuggande ansiktena, som börjat glöda av värme och mat. En piga slog något i hans glas. Det var mera saft. Han ryste; han hade grisstek, surkål och en massa sås på sin tallrik. Samtalet hade stigit till ett surrande brus av stämmor, varav han bara uppfattade lösryckta meningar och ord. Någonstans talades det om himlen och emellanåt uppfattade han ett och annat av en hetsig diskussion om en ny ordning för menighetsråden vid val av biskopar. Kyrkoherden pratade om Lutherförbundets stora, samlande betydelse för ... Han uppfattade inte för vad. Det blandade sig om vartannat och blev som ett enda surr, som svävade över tallrikar och fat med grisstek och surkål, potatis och stelnande sås, saftkaraffiner, tuggande käkar och händer, som arbetade med knivar och gafflar. Mission och menighetsfakultet, kolportörer, de dåliga tiderna, världens ständigt tilltagande förfall, förbud, basarer och sladder. Över sorlet steg plötsligt en hög och hänförd gammal kvinnoröst: — Ack ja, himlen, herr kyrkoherde, jag gläder mig så åt att komma till himlen och träffa Luther! Halvard kände sig ensam och övergiven. Han 125