nöp sakta och bönfallande Eva i armen. Kunde hon aldrig bli färdig med den där babianidioten? — Ja? vände sig Eva mot honom, och han knep långsamt ihop sitt vänstra öga. Hon lyfte litet på sina bara skuldror och fortsatte: — Är du på jakt? Du ser ut som om du siktade. — Du, sade han lågt, det här är det muntraste museum jag varit på i mitt liv. Alla antikvite-terna och rariteterna är levande. Ser dom ut så här jämt... i vardagslag också? Han stönade, då Eva räckte honom en jättestor tårta med vispgrädde på. — Du måste, sade hon skalkaktigt. Kom ihåg att änkeprostinnans ögon vilar på dig. Bara vänta, det kommer nog flera! — Eva, jag ger gladeligen alla mina värdelösa aktier för en rejäl nubbe. Tror du den där ek-byffén sjunker i spillror eller att fader Luther stiger ned ifrån pianot om jag antyder en sup för prostinnan? — Halvard, är du tokig! — Nej, men jag blir snart! Mer och mer rasande skickade han tårtor, kakor och mystiska såser i alla möjliga färger förbi sig och viskade till Eva: — Det där vinbär svinet ni skröt av? — Det får vi nog inte förrän efter kaffet. — Då har jag Gud ske lov rest, om jag kommer levande ifrån de här orgierna. 126