Äntligen var det slut, bordet var härjat och alla fat avätna eller hopsjunkna till obestämda ruiner. Kyrkoherde Phiil läste på maten. Alla reste sig och togo änkeprostinnan i hand. Halvard såg i smyg på klockan och suckade lättad; den var över nio. Han sade försiktigt nej till en cigarr, då han hörde, att inte prästen rökte och tände i stället en cigarrett. — Sätt på radion, Sebastian, sade prostinnan, det är orgelkonsert i London klockan nio. Vi har fått radio. Hon vände sig till Halvard i en ton som om hon lät nåd gå före rätt. En välsignelse för oss, som bor så ensamt! Halvard mumlade ett hörbart: — Ja. Han kunde inte fördra radio, han kände sig alltid så ursinnigt fattig och utanför, när han hörde denna musik, som både var och inte var där, och som kom utifrån det stora Europa, där han en gång varit och känt sig hemma ... Det blev tyst, då djupa orgeltoner brusade genom rummen. Alla sutto så andäktiga som i en kyrka. Men det var något fel, ty hur än kyrkoherden ordnade och vred på knapparna kunde han inte få bort en larmande underton av hetsig jazz från Königswusterhausen: War utn ist die Banane krumf »7