dem har du inte frågat efter en gång, ergo är jag förnärmad, och du borde skämmas! Barnen hade ätit... något enklare i ett stort rum bakom köket. — Eva, sade Christian hastigt, då hon följde dem ut, bli inte ledsen, om jag inte kommer tillbaka. Jag har fått sån lust att gå efter orre i natt. — Men... är du inte för trött? Hennes ögon blevo mörka .. • det var då också ett plötsligt infall... men naturligtvis. — Jag behöver lufta på mig litet efter allt det här... Eva sade inte mer, endast hennes hand var bedjande, dröjande, men han släppte den strax och skyndade sig efter Halvard. Hon såg så liten och hjälplös ut, där hon stod i den öppna dörren, huttrande med nakna skuldror i vårkvällens kyla. Han kom ihåg allt, som hänt i dag. Han hade tänkt att bara Halvard reste, så skulle de gå hem och sitta vid den öppna spisen. Bara de två. Men så hade advokat Kobro trängt sig på honom vid bordet och frågat, om han var hemma och om han kunde få ett samtal av brådskande natur i morgon. För att komma undan hade han sagt, att han lovat gå på orrjakt med sin gamle vän Klem, skeppsredaren. »Den där hale, tarvlige advokatrackarn! Och 9 — Christian Brenner. 129