den överlägsna, beskyddande förmyndarminen han lagt sig till med!» — Heja på nu, sade Halvard, jag måste in till dig och få ett glas champis, om också den där frimickeln far ifrån mig för alltid! De småsprungo ned för backen och saktade farten, då de nådde hamnen och fabrikerna. Det gick mycket folk ute. Grammofoner spelade från roddbåtar på fjorden. Det var kallt i biblioteket och luktade instängd cigarettrök. — Nej, gör inte upp eld, jag måste gå om ett ögonblick; är inte det där ditt glas? — Jo. — Ja, skål då! Champagnen smakade inte i kylan. Halvard strök sig över ansiktet och log litet fränt. — Du, det är väl sentimentalt, men det här är nästan ohyggligt symboliskt! — Vad? Christian spratt till. — Jo, att vi sitter här och småfryser och försöker ställa till fest med dålig champagne, knyckt på en bjudning. För resten du; du har ju champagne och ändå går du på orrjakt i stället. Halvard såg en varnande rynka på Christians panna och slog om med ett kort skratt. — Kan du inte ge mig recept på något jordiskt, som inte förr eller senare leder till bakrus? Minns du att Matti Aikio en gång sa, att 130