han önskade han kunde uppfinna ett nytt slags alkohol, där man först fick alla kopparslagarna och sen ett saligt rus? Han teg ett ögonblick. Fröken Lone, som Eva talade om, var en märkvärdig liten människa, självlysande och fin. Han tömde sitt glas och reste sig huttrande. — Nej, jag måste visst gå, du. Nej, du ska inte följa mig... Skynda dig bara och byt kläder, om du ska nå leken i tid. Och hälsa Eva! Han räckte Christian handen och gick. Christian blev stående ett ögonblick. Det var så underligt, men i samma ögonblick dörren gick igen, var det som om Halvard Klem aldrig varit där. Han var trött och tom i hjärnan men längtade ändå efter en natt på fjället. Men nästan starkare var längtan att stanna hemma, efter att få hålla Eva i famnen och få glömma allt det andra, som hänt i dag. Han såg henne så som hon stod där med de bara armarna i kors över bröstet, läpparna lätt öppna och de besvikna, bedrövade ögonen, sökande hans utan ett ord. Han tog bössan. Den kändes så kall och tillförlitlig i handen, och så gick han ut i den kyliga, klara natten. I3I